Svårt att sova och full av energi!

Så jag har lite lätt svårt att sova och tänkte att jag lika gärna kunde
skriva av mig istället. Har suttit och läst igenom min blogg nu ikväll
och hittade detta inlägg som jag skrev för lite mer än ett år sedan:
http://hejdo.blogg.se/2011/march/sjalvkansla-20.html

Det är faschinerande för mig hur jag för ett år sedan kunde fortfarande
kämpa med min självkänsla så mycket och med mina vikt"problem".
Idag är min självkänsla nästan så bra som den kan bli.

Märker det tydligt eftersom mina viktproblem nästan är spårlöst borta.
Efter att i 10-11 år inte kunnat ha en normal relation till mat och kunnat
njuta av mat utan att känna skuld och ångest bryr jag mig knappt längre.
Jag kommer aldrig ha en superplatt mage, och vet ni vad? Jag vill inte ha
det heller. Jag trivs med min kropp precis som den är. Det finns ingen vits
med att ha ångest över allt man äter och fundera på om man borde låta
bli att äta något dagen efter bara för att man har ätit "för mycket" under
dagen.

För ett år sedan önskade jag innerst inne, utan att vilja erkänna det, att jag
skulle väga 49 kilo igen. 50 kilo har alltid varit min skräckgräns. Den
dag jag skulle gå över den gränsen kunde jag lika gärna ge upp. Då var jag
förlorad. Jag gick över den gränsen när jag var 16-17 år med ett kilo. Och
gud vad jag hatade mig själv. Idag väger jag 7 kilo över gränsen och älskar
mig själv. Det är konstigt hur saker och ting kan förändras. Och det är hemskt
hur man redan som 11-12 åring kan börja fixera sig vid mat bara för något
som ens klasskamrater sa.

Är det något jag skulle vilja förändra i världen så är det människors negativa
syn på sig själva. Jag skulle även vilja krama om den unga jag och säga att
hon duger precis som hon är och att hon inte är det minsta fet. Bara för att
hon inte kan räkna varenda revben och för att höftbenen inte sticker ut tillräckligt
så är hon inte fet. Vad är det för vits med att ödsla tid på att klanka ner på sig
själv och tänka vad andra tycker och tänker om en när man kan göra så mycet
mer givande och bättre saker med sin tid?


Dags att göra om och göra rätt!



Så sitter man här i sin lägenhet med tankarna snurrandes
i sitt huvud och inser att man på ett eller annat vis måste
få dem nerskrivna och utskrivna någonstans.

Samma lägenhet jag har bott i över ett år och som har sett
typ likadan ut hela tiden. Den ger mig just nu bara rabies.
Behöver förändring och behöver det nu. Vill bara ta mig till
en färgaffär och köpa färg och måla om hela lägenheten.
Ändra färg på alla möbler och byta ut alla sängkläder.

Behöver förändring med det mesta nu känns det som. Det
mesta är sig likt även fast jag har nya vänner och nya mål,
visioner och vuxit upp  ett steg längre. Kläderna är de samma
och håret är samma färg som i sommras när jag fick ett ryck
och behövde förändring.

Killarna är de samma också. De ändrar bara kropp och utseende,
men i grund och botten är de desamma. Pojkar i själv och hjärta
och får mig att bara bli trött. Vad hände med alla män? Har de
flytt landet och gömt sig eller träffar man inte sådana förrens
man blivit ännu äldre?

Nej något måste bli ändring på. Markera att saker och ting har
förändrats. Jag är inte samma Martina som flyttade till Halmstad
i december 2010. Jag är inte samma Martina som färgade håret
rött i juli 2011. Och troligen kommer jag inte vara samma Martina
som jag är idag om ett år. Men det är ett problem jag tar då. Nu
behöver jag bara att något ska ändras och vill man ha förändring
får man ta mig tusan ta tag i problemet och göra något åt det!

Mathandling

Vet ni vad jag har tänkt på? Mathandling måste ju vara
bland det mest meningslösaste som finns. Det finns ju
inget slut på det! Känns som allt man gör nu för tiden är
att gå och handla på ica. Den smartaste affärsidén man
kan göra måste ju vara att starta en mataffär. Jag menar
tänk bara hur mycket pengar man spenderar på mat
varje månad.

Var mycket lättare när man bodde hemma hos mor och far.
Då kunde man skriva upp vad man ville ha på lapp, eller när
något var slut så kunde man antingen skriva det på tavlan
eller så fylldes det magiskt på automatiskt. Varför har man
inte sån service när man bor ensam hemma? Allt var ju så
mycket enklare nu.

Självscaning är ju också en djävulskidé. Då går du runt med
en apparat som säger hur mycket pengar du hitills spenderat
på mat. För varje vara du scannar in ökar det jäkla nummret
och du inser hur mindre och mindre kul du kommer kunna ha
för dina pengar, eftersom allt går till mat.

Nej, när jag blir vuxen och bor i England ska jag vara stenrik
och ha min mat körd direkt till dörren. Så fint som min Au pair-
familj hade det. Så beställer jag det jag vill ha på internet och
ocado eller någon annan firma kör hem det. Så slipper man alla
besvär som mathandling medför!


När ingen annan ser!

En av de bästa sakerna jag vet med att bo helt
ensam hemma är att man kan göra sånna saker
som man bara gör när ingen annan ser. Jag rullar
ner mina rullgardiner, sätter på högmusik och
dansar runt i lägenheten och låtsas som att jag är
bäst på att dansa. Vilket jag såklart är när ingen
annan ser!

Brukar ha som vana att varje morgon sätta på musik
på hög volym och dansa runt i mina underkläder medan
jag gör mig iordning. Vet inte riktigt varför, men det är
helt enkelt ett måste för att dagen ska bli bra. När jag
har för bråttom och inte hinner, så brukar resten av
dagen inte bli bra.

Har utökat min vana lite grann, i alla fall ibland, och börjat
med att dansa runt i min pyjamas på kvällarna. Såklart med
rullgardninerna nere så det inte blir total insyn från gatan
in i min lägenhet.

När jag bodde hemma brukade jag alltid sätta på musik på
högsta volym och dansa runt i villan varje gång jag var ensam.
Inte konstigt att det inte blev så mycket pluggande egentligen.

Vet inte varför jag just dansar när ingen ser. Antar att det är där
jag blir av med all överskottsenergi. Också ett jättebra sätt att
slippa tänka och samtidigt ha kul. Skulle dock någon se det skulle
det troligen inte vara så vackert. Inte direkt så att jag anstränger
mig att försöka se så sexig ut som möjligt.

Men jag tycker det är kul med sådana vanor man har. Sådanan som
ingen annan kommer någonsin få se en göra. För om någon skulle
det skulle själva grejen förlora sin charm. Den charmen att det är
just ens egna lilla sak som ingen kan ta ifrån en. Spelar ingen roll
om det är att dansa runt i lägenheten eller spara de små vita "bollarna"
på popcorna till sist....


Cancer.

Okej så här är grejen. Hur många av er har sett videon med dem som har
cancer? Den har ju spridits runt på facebook en massa occh det är svårt
att missa den. Detta och det faktum att det står om cancer överallt och att
jag har en försäkring för cancer har gjort mig paranoid.

Jag menar det känns seriöst som om jag ska få cancer. Förstår inte vad som
är fel på mig. Dessutom drömmer jag en massa om att jag har cancer. Minst
3 gånger denna månaden har jag drömt att jag haft cancer. Vad är det
universum har att säga mig egentligen?

Jag menar oddsen att få cancer är ju rätt stora ändå, om man nu tänker rent
statistiskt sett medf information från den dära videon. Och jag menar ingen
av mina vänner har cacer, vad jag vet, så varför kan inte jag få!

Sjuktjobbiga tankar ändå. Fast samtidigt tänker jag, varför skulle just jag få?
Visst jag äter bränd mat (jag kan ju inte laga mat!!!!!), solar utan solskydd
och röker med jämna mellanrum, men det ökar ju bara risken, right? Säger
inte att jag KOMMER att få cancer...

Nä jag hoppas att jag loch mina vänner slipper drabbas av cancer, känns som
om det är en sjukdom man skulle kunna strunta i. Och i värsta fall om man nu
skulle råka på att drabbas av det så ska jag ju tydligen vara glad att jag är
försäkrad mot de flesta, inte allt för aggressiva, sorterna!


att från samma säng, lyssna till samma regn

Jag älskar höstmorgonar när man ställer klockan lite tidigare
än vad man faktiskt behöver så man kan ligga kvar under sitt
duntäcke en liten stund och bara lyssna till regnet som öser ner
utanför. Även fast jag är fullt bestämd på att jag smälter i regn
så kan jag inte låta bli att älska det ändå. När man inte är i mitt
upp i det vill säga. Jag älskar ljudet av regn och jag älskar doften.

Jag älskar också känslan som regn kan inge en. Den känslan att
man bara vill stanna inne tillsammans med någon man gillar extra
mycket och bara mysa och höra hur regnet öser ner. Sen underlättar
det ju faktiskt om man har någon man tycker om extra mycket och
som tycker om en extra mycket tillbaka, men man kan ju inte ha allt!

Jag älskar också när man varit ute i regnet och blivit blöt och kall och
helt plötsligen blir helt berättigad att gå runt i mjukisbyxor resten av
dagen och sitta under en filt framför tv:n med en kopp varmt te.
Ska jag vara helt ärlig så äslar jag faktiskt regn på de flesta vis, synd
bara att det är så himla blött!

Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut


Vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig
Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

Martina hjärta Mensa

Satt nu på fredagsförmiddagen och gjorde mensas provtest
bara för skoj skull. Lite fredags underhållning när den är som
bäst. Jag har alltid älskat att göra mensa-test av någon sjuk
andledning. Tror det är ett slags bekräftelsebehov på min
intelligens som jag har. Fick i alla fall hela 126 eller mer. Kändes
helt okej.

Nu har jag i alla fall fått för mig att jag vill göra det riktiga,
övervakade testet. Känns som om det är det mest sanna
testet. Sen är klart att man kan mäta intelligens på olika sätt
osv. Jag har läst psykologi, jag kan argumenten emot mensa.
Men jag vill ändå göra testet. Inte för att gå med i mensa, men
mest för att det hade vart kul att se vilken nivå man faktiskt
ligger på. Jag menar provtestet var ju enkelt, så hur svårt kan
egentligen det riktiga testet vara? De måste väl vara ganska lika?


Jag och min vän Ghandi

Nu i sommar läser jag en sommarkurs för att få pengar så jag överlever.
Till allas förvåning (tydligen) heter det Indiska religioner, och ska jag vara
helt ärlig är jag inte så förvånad att jag läser kursen. Jag har alltid
faschinerats över de olika indiska religionerna och den mentaliteten de
har i grunden. Den skiljer sig så emot våra kristendom, judendom och
islam, där våld på sätt och vis är rättfärdigat. Eller ja du får ju stena folk
och sånt mysigt.

I alla fall håller jag för tillfället på att läsa det ca 80 sidor (jag skojar inte)
långa förordet till Ghandi's Hind Swaraj. För första gången på länge ser
jag faktiskt verkligen fram emot att läsa boken. Jag menar, verkligen jag
ser verkligen verkligen fram emot det!

Jag är så faschinerad över hur han planerar att bli av med förtyrcket som
sker mot indierna, inte genom våld, utan genom andra vägar. Att bara vägra
att bli förtryckt, men inte ta till sig våld. Mer exakt kan jag ju inte säga nu
eftersom jag inte läst boken.

Men just detta med att inte ta till våld faschinerar mig så fruktansvärt.
Särskilt när man lever i den världen vi lever i idag där våld nästan är en
självklarhet. Länder går in i andra länder för att med våld ge dem
självständighet. Palestina och Israel tar tills sig våld för att försöka lösa
sin konflikt men hamnar bara i en ond cirkel (enligt mig). Människor ser en
rätt i att kapa plan och flyga in i byggnader och döda oskylida civila. Andra
ser en rätt i att bomba folktäta ställen.
Vissa personer i USA finner att de har rätten att döda en man som ligger
bakom terrordåd och tror därmed att kampen mot terrorismen börjar vinnas.

Varför kan inte de ta inspiration utav Ghandi? Han klarade ju det, eller hur?
Varför finner man att man ska lösa våld med våld? Kommer inte våldet bara
bidra till mer våld? Vem är det egentligen som har rätt i ett krig och finns det
verkligen en vinnare? Hur kan en soldat sätta på sig sin unifrom och sina
vapen och rättfärdiga att döda andra människor som är lika mycket värda som
dem? Hur kan människor rättfärdiga att sätta på sig bomber på sin kropp
och spränga upp hundratals kanske tusentals människor i luften tillsammans
med dem?
Jag förstår inte? Sen när blev våld det enda rätta sättet? Sen när hamnade
vi i denna extrema situation. Borde vi inte ha lärt oss något sen förr?

Jag vet en sak i alla fall. Jag ska läsa Ghandi's Hind Swaraj med stor
uppmärksamhet och försöka applicera den på mig. För den dagen då jag
finner att våld är acceptabelt kommer jag bli besviken på mig.


Ibland är jag lite extra sexig.

Har ni inte de dära dagarna när ni känner er sådär lite extra
sexiga? Jag märker oftast de efteråt när jag ser kort från den
dagen. Då kan jag inte låta bli att tänka, "Varför tyckte jag inte
att jag var sexig då? Jag menar kolla på mig! Jag var ju världens
sexgudinna!"

Satt lite på facebook och kollade igenom bilder på mig själv som
jag alltid gör på torsdagar. Ah, det är viktigt att kolla på bilder av
en själv så man inte glömmer av vilken sexkitten man är. I alla fall,
tillbaka till det jag skulle säga, så hittade jag en oerhört sexig bild
på mig. Jag såg den och tänkte "WOW! Hur har jag kunnat lyckas
vara singel? Måste vara mitt fel som inte märker hur alla män slänger
sig efter mig. Eller så är jag för sexig för att de ska våga"

Satt och funderade en stund ifall jag verkligen skulle dela med mig
av bilden till er. Jag vill ju inte sänka er självkänsla direkt. Men så
tänkte jag igen, detta är min blogg så jag gör vad tusan jag vill!
Så här, enjoy och jag är ledsen över att ni inte kommer kunna se mig
på samma sätt igen....





















Hur man vet att man börjar bli vuxen

Jag tror faktiskt att jag officiellt kan börja kalla mig vuxen nu.
Visst har jag ett bra tag betelet mina räkningar (insåg nu att
jag måste betala försäkringen), haft min egen lägenhet, lagat
och handlat min egna mat, uppskattat vuxnare program på tv
etc. etc.

Men nu när jag varit sjuk har jag faktiskt insett vilken nivå min
vuxenhet har legat på. I vanliga fall när jag är sjuk brukar jag
önska att min mamma och pappa vore här och pysslade om mig.
Att man hade sin papi i närheten som kunde åka till apoteket
och köpa allt man behövde och att mami kom hem senare från
jobbet och gav en medlidande. Att man kunde ligga där i soffan
hemma hos mamma och pappa och inte röra sig ur fläcken, för
om man var hungrig var det bara att ropa på papi så fixade han det.

Nu har det bara varit en sak som jag faktiskt önskat att jag hade
haft hos mig när jag varit sjuk och det hade varit en man. Eller ja
inte vilken man som helst utan en pojkvän som kunde ta hand om
mig när jag har feber, köpa ipren när den är slut, tycka synd om
mig, laga kycklingsoppa, kanske till och med vara så gullig att han
damsugade mitt smutsiga golv. Men främst av allt att han bara var
sådär extra kärleksfull. DET tycker jag tyder på att man gått och
blivit vuxen. Att man bytt ut sina föräldrar mot en man. Observera
att det inte ska vara en pojke. Nä en man. Så är det.

Frågan är väll bara vart man finner en sån. Troligen inte nu när
man har halsfluss och verkligen skulle behöva en. Antar att det
bara är att bli frisk och ta sig i kragen och finna sig en man. Inte
för att jag i vanliga fall behöver en man för att överleva, men när
jag känner sig sjuk och ynklig så tycker jag i alla fall att det hade
varit lite extra trevligt med någon som tyckte om en och pysslade
om en lite extra. Så är det väll att bli vuxen.

Varför försvinner allt så lätt?

Okej så här är grejen. Jag är i vanliga fall rätt grym på att
veta vart allt är. Jag burkar lägga mina saker på ungefär
samma ställe så jag vet vart jag kan hitta det. Dessutom
kan ni fråga min familj som säkerligen kan intyga att jag
brukade vara expert på att veta vart alla saker hemma var
någonstans när jag bodde hemma.

Fine, jag är ibland lite tankspridd och inte alltid med i matchen,
men på senaste har det varit riktigt löjligt. Mina nycklar har jag
börjat sprida över hela lägenheten. Hittar sällan dem inom 5
minuter utan det brukar ta längre tid för mig att leta upp dem.
Ibland lyckas de till och med hamna under kuddarna i soffan.
Just nu till exempel har jag inte en blekste aning vart de är.

Sen imorse när jag skulle ringa min papi hittade jag inte mobilen.
Inte så lätt att ringa till den heller om man inte har något att ringa
med. Som tur var var Philip inne på facebook och var snäll nog
och ringde mobilen åt mig så jag kunde hitta den. Kan någon gissa
vart den jävla mobilen låg?
På en av hyllorna inne på toaletten. Vad tusan gjorde den där?
Vad tänkte jag när jag la den där? Eller ännu viktigare, när tusan
använde jag min mobil inne på toaletten???

Förstår inte vad som har hänt med min hjärna på senaste tiden,
men den är definitivt inte med mig längre. Tror att den checkade
ut för ett bra tag sen. Det suger ju en aning. Eller så har jag helt
enkelt fått ett spöke i min lägenhet som flyttar runt på mina saker.
Ja så måste det vara. Det är ju verkligen den mest logiska tanken!

Osama bin Ladin är död.

Okej så här är en sak jag har tänkt på nu på morgonen.
Tydligen har ju några Amerikanska specialstyrkor hittat
och dödat Osama bin Ladin i natt/igår/hyffsat nyligen.
Och fine, jag kan fatta på ett sätt att man kan vara glad
för sånt. Men samtidigt, nä. Jag fattar det inte.

Visst han var väll ledaren för dem som dödade massa
oskyldiga människor. Men så tänker jag, i det kriget
USA har haft i Afghanistan och Irak och ah alla andra
arabländer där USA krigar, har det inte dödats oskyldiga
människor där? Bara en lätt tanke. Borde inte de få lov
att döda ledaren för de Amerikanska trupperna då?
Egentligen. Visst alla dog kanske inte samtidigt, men
kom igen, man har ju hört om hur civila dör med jämna
mellanrum för att de blivit bombade/skjutna av amerikanska
militärer.

Sen en till sak som jag inte fattar heller. VARFÖR SKA ALLT
LÖSAS MED VÅLD OCH DÖD OCH VARFÖR SKA DE SOM
UTFÖR VÅLDET OCH DÖDANDET SES SOM HJÄLTAR? Jag
menar kan inte hjältarna vara människorna i landet som
USA invaderar och bombar och skjuter på. De människorna
som skjuter och bombar tillbaka. För teknisktsett är väll det
en ganska logisk reaktion, att anfalla tillbaka. Fast samtidigt
anser inte jag att den är rätt den heller.

Men vafan. Jag fattar verkligen inte vart logiken ligger i att
gå i krig. Kommer dödandet av terrorister minska antalet
terrorister? Ja eftersom så många dör. Men samtidigt kan
ju det leda till att fler blir terrorister.´Så kom igen, ofta att
dödandet av Osama bin Ladin kommer göra slut på allt ont
i världen. Eller att avsättande av Mubarack och Gadaffi kommer
att göra att de människorna som bor där lever lyckliga i alla
sina dagar. Det kommer alltid att finnas "onda" människor
och enligt mig är inte de där "hjältarna" i den amerikanska
militären särskilt mycket hjältar. För så fort du tror att problem
löses med krig, våld och död så har du förlorat en bit av din
mänsklighet och tankekraft. Inget löses i långa loppet med
krig, våld och död det leder bara till mer.

Skit.

Vet ni vad jag har tänkt på? Varför är det så
att när man är i en skit-period att allt runt en
blir skit och går skit? Borde liksom inte
universum vara lite sjysst och göra livet lätt
för en när man ändå känner att man inte orkar
med något?

Sen ska man ha lite rejäl magsmärta på det
också. Ännu sjysstare. Älskar när allt är såhär.
Tror det är bra att jag inte är i Halmstad för här
hemma kan man i alla fall vara sur utan att
någon tar åt sig. Men jag tycker fortfarande att
universum borde bli lite sjysstare. Så atteh...

Nu ska jag koncentrera mig på så ska det låta
och känna mig lite medelålder.


Shoppar män

Okej så jag måste ju ha nämnt tidigare att jag tvingades
gå med i matchaffinity när jag ville göra ett test och se
vem jag passade ihop med.

I alla fall, jag förstår fortfarande inte vitsen med sånna sidor
där man kan leta upp människor att bli kär i. Seriöst, vad
hände med riktig romantik? Vad hände med "dinner and a
movie" och kyss vid dörren.

Nä nu ska man in på en sida och hitta folk som man kan passa
bra ihop med. För de har ju såklart gjort en procentuell uträkning
om hur bra du passar ihop med olika människor. För det kommer
ju SÅKLART göra att ni kommer leva lyckliga i alla era dagar.

Är det bara jag som känner att internetdejtingsajter är lite som om
att shoppa efter kläder online. För det första skulle du aldrig välja
någon som du inte tycker skulle passa dig. Du väljer ju efter utseende
och storlek före du väljer kvalitén. Jag menar alla mått och intressen
finns ju där. Och gärna en trevlig bild till. Klart som fasiken att du inte
tar kontakt med Peter 25 år, 165 cm lång och väger 78 kilo.
Du väljer ju troligen hellre Simon 26 år 180 cm lång, vältränad och en
trevlig inkomst på det.

Jag menar internetdejting måste ju bli mer utseendefixerat än vad
verkliga livet är. Och jag hatar att det ska bli så fegt att man inte
längre ska våga ta kontakt med människor i verkliga livet och försöka
sig på en relation på det viset.

Nä internetdejting är fortfarande inget för mig. SÅ desperat är jag faktiskt
inte, inte än i alla fall. Jag tänker hålla fast vid mina amerikanska filmer
och hoppas på att man någongång blir utbjuden på "dinner-and-a-movie"-
kyss-vid-dörren-dejt i verkligheten och får lite bli-kysst-i-regnet-kärlek!

Björnattacken

Medan vi ändå är inne på att jag är arg så finns det
en sak som gör mig så himla förbannad. Är det någon
som har missat den idiotiska pojken som blev biten
och riven utav en björn när han drogs ner i björnens
ide? Isåfall finns den nyheten på typ varje tidnings
hemsida att läsa.

Jag blir bara så himla trött på hela grejen. Här åker
några pojkar skidor off-pist och hamnar vid en björns
ide där den ligger och sover med sina små björnungar.
Så trillar denna idiotiska pojken ner i idet och väcker
björnen uppenbarligen och blir attackerad.

Så är det pojken som har gjort fel? Nä såklart inte. Jag
vet, vi försöker leta upp björnen och skjuta den för den
kan ju såklart vara en fara för andra människor. Ja men
gud vilken bra idé. Vi straffar björnen även fast det var
pojken som väckte björnen och fick den att gå till
attack. För det är ju det enda rätta, eller hur?!

Fast nu har de ju faktiskt ångrat sig och tänkte barta förflytta
björnen så den inte sover så nära skidanläggningen och vi
låter ju såklart björungarna vara kvar i gamla idet och så tar
vi lite kort på dem. En helt fantasktisk idé. För såklart kan man
ju inte tänka på djuren, nej nej de ska anpassa sig efter oss.
Tänk på alla som vill åka skidor, de måste ju känna sig trygga.
Vill de åka off-pist så ska de få göra det utan att oroa sig för
björnar. Lika bra att vi skickar alla björnar till ett zoo så behöver
vi absolut inte oroa oss för att bli attackerade utav dem. Vi
människor måste ju faktiskt tänka på vår säkerhet.


Nä ibland blir jag bara besviken på mänskligheten!

Aggressionsproblem?

Gud jag förstår inte vad som är med mig på senaste
tiden. Känns som om jag har konstant PMS. Blir arg
för minsta lilla och jag hör mig själv försöka säga saker
snällt men det kommer bara ut bitchigt.

Dessutom nu när mitt internet la av kände jag att jag
bara ville bryta sönder pennan jag hade i handen eller
kasta något på datorn så den gick sönder. Gjorde inget
som tur är, men ändå.

Förstår inte vart det här kommer ifrån. Har varit så sen
den muntliga tentan känns det som. Så aa, snart en
vecka. Mysig_tjej_90? eller inte....

Tror jag får ta och spana in om det inte är något boxningspass
på högskolans gym som jag kan gå på och slå av mig lite av
mina uppenbara aggressionsproblem som jag dragit på mig...


Bjuder på en snygg bild!

Sommartid, totalt meningslöst!

Guuuuud jag vill sova. Sommartid är definitivt inte
min grej. Vad är vitsen med att få sova en timme
mindre. Avskyr också de som säger "men man får
ju igen timmen på hösten"

Nääää det får man inte. För det är för långt dit så
man har tagit igen sin timme med att sova förlänge
en dag istället. För på hösten, då tänker man inte
på att man får igen sin timme, då är man bara
tacksam för en timmes mer sömn.

Men alltså, att vara bjuden på kalas klockan 10 och
behöva gå upp klockan 8 är sjukt meningslöst när
det är sommartid. Då går man ju tusan upp klockan
7 inte 8....

Jo men jag är på bra humör idag, vad får dig att tro
något annat?

BröstPoitrinesBreastsPiersiBrjóst

Jag har tänkt på en sak. Varfår får jag, och säkerligen
fler kvinnor, större bröst vid mens? Jag fattar inte logiken.
Att magen svullnar upp där vid livmodern kan jag köpa,
men brösten. Hur tusan hänger det ihop? Jag menar det
är ju knappaast så de fortsätter ha den storleken de har
under mensen.

Dessutom är det inte så att det är smartsamt heller. Totalt
meningslöst alltså om jag får säga det själv. Men jag kan
ändå inte låta bli att undra varför det blir så.

Förresten, när vi ändå är inne på att prata om bröst. En till
sak jag inte kan förstå, är kvinnor som inte vill ha bröst.
Vad hände där? Jag skulle inte byta bort mina bröst för fem
öre. Inte ens när de gör så ont som de gör idag.

Jag menar, hur tråkigt hade det inte varit om man inte hade
haft några bröst och varit helt platt. Jag skulle nog lätt kunna
påstå att mina bröst är en av mina bästa delar på min kropp.
Så är det bara. det är absolut inget sexuellt eller nått sånt
med det om ni tror det. Utan nä, jag gillar dem helt enkelt.
Skulle inte för något få för mig att förstora eller förminska dem.
de är perfekta precis som de är.

Men ah, fortfarande, varför blir de större vid mens?!


Vad hände med vår ungdom?

Jag förstår inte vad som har hänt på senaste tiden.
Känns som om alla mina vänner och bekanta och
folk jag känner går runt och förlovar sig, flyttar ihop
med män eller blir på smällen. Säkert någon som
gjort alla tre saker.

Själv är man singel och kan knappt utfodra sig själv.
När blev alla så fruktansvärt vuxna? Jag som hört att
åldern när man skaffar barn och sånt har ökat. Så
varför är alla 20 och blir gravida?

Jag blir inte ens överraskad när man hör att någon
ska ha barn längre. Det är nästan mer förvånande
med de som inte ska ha barn, men det kommer väll
snart säkert också.

Undrar bara när alla växte upp och bestämde sig för
att skaffa familj? Fast ska jag vara helt ärlig så nöjer
jag mig med att vara foodpregnant lite då och då.
Får hoppas i alla fall att jag får klappa på ungarna lite
då och då. Ungar gillar ju mig trotsallt.



Jag tänker i alla fall vänta några år till!



Städgalning?!

Varför måste jag alltid ursäkta mig om jag har lite
lätt stökigt hemma. Jag gillar egentligen inte spontan
besök för då hinner jag inte städa innan. Förstår inte
varför jag alltid måste ha så rent när jag ska ha folk
här...

Jag menar jag tänker ju aldrig så särskillt mycket på
om andra har stökigt hemma (om det nu inte är extremt),
men ändå måste jag ursäkta mig om jag har besök över
och det är lite stökigt.
Varför är det så?

I en tidning så stod det om en typ av curling-flickvänner som
städar när deras pojkvän ska ha besök av sina vänner. Jag
skulle ju så vara en sån om jag hade bott ihop med någon.
Jag hade gått runt och plockat och dragit fram damsugaren
och kanske till och med städat toaletten.

I och för sig så trivs jag bättre när min lägenhet faktiskt är
städad, men jag förstår mig inte på denna stress över att man
råkar ha lite småstökigt och kanske inte hunnit städa. Eller helt
enkelt inte haft någon ork.

Men nä, nu ska jag städa iordning min lägenhet så den ser
lite lagom presentabel ut!


Kanske bara är jag, men såhär känner jag mig lite när jag
vet att jag ska få besök.

Tidigare inlägg
RSS 2.0