La-la-la-la-landia

Så var det dags att fira min älskade mamis 50 års dag med att hela familjen
Johansson med respektive, endast min syster som har en sådan om man
inte räknar med broderns och systerns ungar, tar en minibuss ner till Danmark
och Lalandia!

Klockan ringde tjugo i sju och jag kände mig fruktansvärt opepp att gå upp.
Inte för att jag inte vill åka till Lalandia med familjen, utan för att den ringde
TJUGO I SJU! Har nu varit vaken i 40 minuter och känner att jag fortfarande är
fruktansvärt trött och skulle inte ha något som helst emot att sova i minibussen.

Ska i vilket fall som helst bli skönt med lite semester så man kan komma tillbaka
med nya krafter och ta tag i alla tusen saker som behövs göras, och gärna göras
samtidigt. Får hoppas det kan vara lite sol i danmark också så Lalandias magiska
tak kan ge mig lite brun färg med!


Teknikens under!

Åh denna ljuva teknik. Vilken hatkärleksrelation jag och teknik har
Skulle vara jobbigt att inte ha mina datorer och all annan teknik,
men lik förbannat ska det alltid krångla och gå emot mig. Särskilt
när det kommer till mina datorer. De har utvecklat något typ av hat
mot mig som de visar genom att konstant krångla och pröva min
tålmodighet.

Dock har de aldrig insett att jag inte är så särskilt tålmodig och
börjar tröttna på att ta djupa andetag var femtioelfte sekund
och räkna till tio. Har fått ta fram den bärbara datorn ur sitt
gömställe för den stationära tydligen vägrar starta sig för den
har tappat någon fil någonstans i natt.

Den bärbara är inte så mhycket bättre den heller. Den är segare
än segast och älskar att brumma. Så försvinner ens bra humör
man vaknade med i morse. Men nej, jag ska inte låta datorerna
vinna och få mig på dåligt humör. Bara att skruva upp volymen
på spotify till högsta (denna datorn klarar inte av att spela så högt)
och dansa runt i lägenheten tills all irritation är borta!


Svårt att sova och full av energi!

Så jag har lite lätt svårt att sova och tänkte att jag lika gärna kunde
skriva av mig istället. Har suttit och läst igenom min blogg nu ikväll
och hittade detta inlägg som jag skrev för lite mer än ett år sedan:
http://hejdo.blogg.se/2011/march/sjalvkansla-20.html

Det är faschinerande för mig hur jag för ett år sedan kunde fortfarande
kämpa med min självkänsla så mycket och med mina vikt"problem".
Idag är min självkänsla nästan så bra som den kan bli.

Märker det tydligt eftersom mina viktproblem nästan är spårlöst borta.
Efter att i 10-11 år inte kunnat ha en normal relation till mat och kunnat
njuta av mat utan att känna skuld och ångest bryr jag mig knappt längre.
Jag kommer aldrig ha en superplatt mage, och vet ni vad? Jag vill inte ha
det heller. Jag trivs med min kropp precis som den är. Det finns ingen vits
med att ha ångest över allt man äter och fundera på om man borde låta
bli att äta något dagen efter bara för att man har ätit "för mycket" under
dagen.

För ett år sedan önskade jag innerst inne, utan att vilja erkänna det, att jag
skulle väga 49 kilo igen. 50 kilo har alltid varit min skräckgräns. Den
dag jag skulle gå över den gränsen kunde jag lika gärna ge upp. Då var jag
förlorad. Jag gick över den gränsen när jag var 16-17 år med ett kilo. Och
gud vad jag hatade mig själv. Idag väger jag 7 kilo över gränsen och älskar
mig själv. Det är konstigt hur saker och ting kan förändras. Och det är hemskt
hur man redan som 11-12 åring kan börja fixera sig vid mat bara för något
som ens klasskamrater sa.

Är det något jag skulle vilja förändra i världen så är det människors negativa
syn på sig själva. Jag skulle även vilja krama om den unga jag och säga att
hon duger precis som hon är och att hon inte är det minsta fet. Bara för att
hon inte kan räkna varenda revben och för att höftbenen inte sticker ut tillräckligt
så är hon inte fet. Vad är det för vits med att ödsla tid på att klanka ner på sig
själv och tänka vad andra tycker och tänker om en när man kan göra så mycet
mer givande och bättre saker med sin tid?


Dags att göra om och göra rätt!



Så sitter man här i sin lägenhet med tankarna snurrandes
i sitt huvud och inser att man på ett eller annat vis måste
få dem nerskrivna och utskrivna någonstans.

Samma lägenhet jag har bott i över ett år och som har sett
typ likadan ut hela tiden. Den ger mig just nu bara rabies.
Behöver förändring och behöver det nu. Vill bara ta mig till
en färgaffär och köpa färg och måla om hela lägenheten.
Ändra färg på alla möbler och byta ut alla sängkläder.

Behöver förändring med det mesta nu känns det som. Det
mesta är sig likt även fast jag har nya vänner och nya mål,
visioner och vuxit upp  ett steg längre. Kläderna är de samma
och håret är samma färg som i sommras när jag fick ett ryck
och behövde förändring.

Killarna är de samma också. De ändrar bara kropp och utseende,
men i grund och botten är de desamma. Pojkar i själv och hjärta
och får mig att bara bli trött. Vad hände med alla män? Har de
flytt landet och gömt sig eller träffar man inte sådana förrens
man blivit ännu äldre?

Nej något måste bli ändring på. Markera att saker och ting har
förändrats. Jag är inte samma Martina som flyttade till Halmstad
i december 2010. Jag är inte samma Martina som färgade håret
rött i juli 2011. Och troligen kommer jag inte vara samma Martina
som jag är idag om ett år. Men det är ett problem jag tar då. Nu
behöver jag bara att något ska ändras och vill man ha förändring
får man ta mig tusan ta tag i problemet och göra något åt det!

RSS 2.0